Är det verkligen så att vi tjejer oftare drömmer om den stora kärleken och någon som ska älska oss resten av livet, jämfört med vad killar gör?Såg giftermålet mellan Magnus & Emma (Bonde söker fru) på Tv4 i går kväll.Så vackert men ändå så gripande på något vis. Kärlek är ju det vackraste vi människor har egentligen och hur det än är, tror inte jag, att  människan ämnad för ensamhet. Och som det kära gamla ordspråket säger; Ensam är stark... Nä, jag tror inte det är så...  Jag själv brukar säga att jag har för mycket "annat" att lägga energin på än på att "krångla" i ett förhållande. Fast det är klart, när sanningen kryper inpå en så här, så visst måste även jag erkänna att livet hade varit så mycket mer för mig om man hade någon att dela det med. Men hellre ensam än tillsammans med fel människa. Men hur i himmelen ska man veta om det är rätt eller fel om man inte ens vågar prova?!Tyvärr är det väl så att även jag har fått en "fläng" av det många under 2000-talet "drabbats" av.. Att.. har man blivit bränd, så är det lättare att fly och säga att man har blivit bränd och inte vågar lita på någon igen, än att våga hoppas och tro och eventuellt "bränna" sig igen...Better to have loved and lost than never loved at all...Ett lite råd till både mig själv och andra är: Det är egentligen livet!Alla blir vi ju brända på något vis under livet, men ska vi bara ge upp hoppet på alla andra bara för det?! Blir man inte bränd i ett förhållande så blir man det på jobbet, av vänner eller på något annat vis. Man kanske ska börja uppskatta möjligheterna som finns och försöka våga tro istället. För ärligt... Är det egentligen lättare att gå genom livet ensam? Hur kul är det att aldrig dela sina bra dagar och det roliga med någon?! Hur kul är det att alltid tampas med sina dåliga dagar och tråkiga tider ensam?! Hur kul är det att varje kväll gå och lägga sig själv för att vakna upp på samma sätt?! Att kanske alltid vara den där parasiten som blir 3:e hjulet till sina mindre singelkompisar?!Ja Gud listan kan göras hur låång som helst och jag själv måste nog säga; självklart, längst in i hjärtat så vill ju jag också träffa den där "rätta" att dela allt bra och dåligt med... För jag vill ju också känna mig älskad, få ge all min kärlek till någon. Kunna ha någon att luta mig mot när allt känns tungt och få vara en "klippa" för någon när den behöver det. Få bli kliad på ryggen av någon som vill att jag bara ska få njuta av livet och få ge detsamma tillbaka. Är inte det egentligen att njuta i fulla drag?! Ni ser.. Det är bara dumt att dom visar sådana lyckliga program ;) Det kan ju ge självkänslan en rejäl törn helt plötsligt ;) Men då kommer vi till en annan punkt  helt plötsligt, som jag tycker är lite svår idag faktiskt... När VET man egentligen i min ålder att någon är intresserad av en? (Om den nu inte säger det rakt ut såklart) Tycker att för varje år man lägger på nacken så blir det bara svårare och svårare att bedöma när någon är intresserad eller bara är super duper trevlig... Och idag är ju nästan allt tillåtet.. En gångs, KK, älskare, kompis med + ..... Ja allt är ju verkligen tillåtet. Så snacka om att det man trodde skulle bli enklare med åren blev tvärtom ;)

Nu vet jag inte hur vanligt eller ovanligt det är, men man har sett i många fall att en del visar intresse, för att sen, när dom fått bekräftelse om att dom var attraktiva, dra igen. Vad är liksom meningen med det?? Kan man inte bara skaffa sig den genom flirt ute på krogen? Istället för att involvera sig i något som man sen ska nonchalera ändå... Nej allt jag kan säga är, ger man sig in i leken som vuxen så borde man väl kunna mäta av såpass mycket att man inte leker med människor som är seriösa!!  Men som sagt, min syn på det hela.. Är nog lite gammalmodig i min syn på förhållanden tror jag. Men det står jag för ;)Hoppas inte jag retat upp för många med min syn på det här... Men det här är ju liksom mina tankar. Jag kan ju inte skriva om andras tankar och känslor tyvärr och skulle jag göra det så lär det bli fel ;)Dags att göra mitt här hemma idag, så ha det gott så länge!