Ja då börjar den här dagen också gå mot sitt slut och många många tankar har rusat genom huvudet idag. Ibland tror man inte att en ända människa kan förstå hur man tänker och känner. Inte på något vis och inget du säger spelar egentligen någon roll för man tror inte nån fattar ändå. Men så av någon slump eller mening läser man en notis på nätet och plötsligt förstår man att det faktiskt finns dom som verkligen förstår och hur overkligt det än är så sitter man helt plötsligt och läser en annan människas ord och känner igen känslor, tankar, frustration ja hela kitet..

Idag när vi tog oss en kopp kaffe på Centralsjukhuset, innan min pappa skulle få strålningen,  så satt jag och tittade på folk och helt plötsligt slog det mig att egentligen är det lite kusligt hur många människor som är sjuka. Att en stor byggnad är full av sjuka människor och det i bara lilla Karlstad med omnejd. Vad skulle det inte vara om man slog ihop alla  sjukhus i Sverige?? Lite kusligt känns den tanken. Undra hur många människor som varje dag kämpar för att ta sig i genom dagen?? Hur många som vi alla andra lätt glömmer finns där ute. Och nästan alla har sin egen sjukdomshistoria och anledning att vara där. Hur många rusar man kanske bara förbi på gatan som vet exakt hur du känner?!  Som kanske kämpar med exakt samma sorg, smärta eller rädsla..  Och just i sådana tillfällen så förstår man inte allt bråk som finns runt om i världen mellan människor. Vi är ju bara till låns här på jorden, kan man inte bara få leva i lugn och ro då och ta till vara på varandra?! Livet är nog så orättvist ändå, så varför ska vi göra det värre för varandra?! Hur kan vissa bryta kontakten med anhöriga pga små bagateller, bara för att det inte går som dom själva vill när dom egentligen inte har en aning om ifall i morron kommer.. För är det något jag fått lära mig så är det att idag kan vara sista dagen. Och det gäller oss alla, oavsett om du är 12 år eller 85 år. Vi vet ALDRIG morgondagen..

Så i kväll går min tanke till alla er där ute som vet vad jag pratar om och som fått värdera om livet och dess mening. Att kämpa är inte lätt men förhoppningsvis är det värt varje liten svettdroppe och varje tår på vägen. När vi till slut vet, att gav vi något, så var det omtanke och kärlek.