Nytt år, Nya möjligheter brukar det heta så fint...

Men det konstiga är att för många blir det aldrig så. Kanske låter det pessimistiskt men hur många startar egentligen inte det nya året med tragedier och sorg?! Ägnar vi egentligen nån tid överhuvudtaget åt att tänka på LIVET, dom sista timmarna på året?! På vad vi, som medmänniskor, kan göra för varandra? Stötta och finnas där för dom som verkligen behöver det...


Kalla kårar gick genom min kropp idag när dom blåa ljusen tjöt genom Sunne, runt 9.30, nyårsdagens morron. För på något sätt vet man att oavsett vad det än är dom rycker ut för så är det oftast en trist eller mörk början för någon på det nya året.

HELA mitt hjärta och tanke går till familjen som miste sin ängel idag, blott 2 år gammal.
Det går verkligen inte att beskriva med ord vilken fruktansvärd sorg och medlidande man känner för familjen. Och jag hoppas verkligen i en by som Sunne, där dom flesta känner till varandra, att den här familjen verkligen får stöd av oss runt i kring.

Det är vid sådan här tillfällen man verkligen ska visa varandra fördelen med att bo på en mindre ort. För ALLA behöver vi nån gång stöd när vår egen tro vacklar.