Dagarna pendlar verkligen upp och ner här... Eller rättare sagt, timmarna....

Ena stunden är man stark, enveten och målinriktad. Till i nästa stund vackla i tron på sig själv, sin betydelse och sin personlighet. För första gången i mitt liv är jag omgiven av en hel del människor som ser något i mig, som jag själv har svårt att tro på. Snäll, glädjespridare, positiv, hjälpsam, stark, smart, kärleksfull, omtänksam, vacker, och någon att se upp till (ord som jag har fått hört den sista tiden).


Men kan allt det där vara så fel samtidigt?!
 
I mina öron är allt det där bara bra saker, men kan det vara så att det också är något som ligger emot en person? Något som är dåligt?! Är det verkligen dåligt att vara omtänksam och kärleksfull? Är det en dålig egenskap att vara snäll? För någonstans mitt i allt detta, så känns det som att allt det där ligger som ett gnissel emot mig och man blir bara en människa som flyter med, en människa som kan vara bra att ha, men bara när det är behövligt och passar andra...

Är det så att man ska behöva bli en bitch, en räpa som är kaxig, kall och egocentrisk?
Är det sådana människor man vill ha runt sig och som får utdelning av det goda i livet?

Vill verkligen inte tro det.

Vill tro att kärlek, värme, trygghet, ärlighet och omtanke är något vi alla vill ha i våra liv.

Har jag fel???????