Ja då sitter man här igen då...

Idag är det väldigt mycket som rusar i genom både kropp & knopp. Har nog aldrig känt mig som nu och även om en viss lättnad infinner sig, så är det också känslomässigt jobbigt just nu. Av vilken anledning kan jag inte gå in på riktigt, förutom att hoppet är något jag börja få brist på. Det är ju det sista en människa egentligen ska ge upp sägs det, men om man gång på gång upptäcker att vissa saker ALDRIG förändrar sig, så ger man nog upp en aning och tappar glöden.

Gårdagen med min fader gick si så där.. Det enda vi blev på det klara med, var att han ska påbörja cellgiftsbehandlingen igen (vilket var ganska logiskt). Sen är det bara att korsa fingrarna att det går vägen denna gången också. Det är ju aningen svårt att leva utan någon lunga alls, så det MÅSTE gå!!

Nej, tyvärr känner jag mig lite off just nu, och jag ville bara kika in och säga till er som så underbart bryr er om det som händer mig och mitt liv just nu, att jag lever ;) Och förhoppningsvis kommer det bättre dagar snart då Annette landar med fötterna på "säker" mark igen.