Ojojoj va länge sedan det var som jag skrev här. Lite dåligt samvete men samtidigt inte. Insett att jag har på tok för mycket runt mig och det har hela tiden så gott som varit något att bolla med. Så den lilla fritid jag fått har jag verkligen behövt.

Trodde väl aldrig att jag som sommarmänniska någonsin skulle säga att jag längtar efter vintern. Men just nu ser det ut som att bara vintern kommer så blir det lite lugn och ro. Lite tid att pusta ut och varva ner.

Ni som har följt mig sen tidigare vet att vi kämpar med min pappa och hans sjukdom. Den delen har verkligen varit något som tagit mycket av mig just nu och det smärtar något så fruktansvärt att se en människa lida så som han gör nu. Att varje dag är ett levande helvete för honom och att man inser mer och mer att tiden är knapp. Jag har verkligen försökt att leva dag för dag och inte försökt att se det negativa hela tiden men just nu är det svårt. Man önskar så att det fanns något som fick honom till att må lite bättre. Om inte annat bara slapp smärtorna.

Sen att se mamma kämpar så hårt för att hålla sig upp och inte visa honom att hon själv håller på att bryter ihop är tungt det med. Jag själv får ju chansen i alla fall att krypa in i mitt eget hem stänga dörren och få gråta. Men hon måste finnas där hela tiden för honom och vill inte visa sorgen för honom som hon bär på. Det är verkligen lätt att glömma bort den människan som kämpar bredvid någon som har cancer. För man tycker så synd om den som är sjuk. Men det är ju ett levande helvete för den som lever bredvid också. Den som blir kvar och får bearbeta sorgen efter. Den som får hitta nya vägar att gå och för att överleva själv. Den som blir ensam efter 42 års äktenskap och utan partner.

Man kan verkligen inte låta bli att bli bitter och frustrerad, arg och ledsen, uppgiven och tom och bokstavligen livrädd för att inte ha sin pappa hos sig en dag.....