Det här kommer inte vara det roligaste inlägget jag gjort direkt, men just nu känner jag att jag måste få ur mig det som ligger i bröstet och jag kan inte på något vis tänka på något annat just nu.

Klockan 09.00 har mor och far tid hos läkaren och just nu stiger paniken i mitt bröst.  Jag orkar fan inte ett dåligt besked till nu. Det gör så jävla ont att hela tiden åka berg och dal bana upp och ner och det gör så ont att se far lida både fysiskt och psykiskt.

Sen att det finns idioter i familjen som inte ens bryr sig, gör inte ilskan mindre heller. Jag hoppas dom är nöjda med sig själva och tycker det skulle vara lika okej om deras barn hade vänt dom ryggen i ett sådant läge. Den ena har för fan inte ens lyft telefonluren sen far fick diagnosen. Man kan ju tänka sig själv hur sådana människor är funtade. Finns många ord för sådana sv** i mitt register i alla fall. Och hur kan man sitta och spotta om att en människa (i en sån situation som far) är självömkande??? Vem f** skulle inte vara det när man ser döden i vitögat????